Vilken jul!

Jaha, då var det ett nytt år då.

Arbetade min sista dag tordagen den 20:e och tyckte att det skulle bli helt underbart med två veckors ledighet, men nu så vill jag bara tillbaka till jobbet. För att få lite lugn och ro (!!) och för att få träffa lite folk.

Det hela började på lördagen med att maken blev förkyld "och vi kvinnor ska ju bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld". På söndagen kände jag mig lite krasslig och på julafton så satt vi där med feber, eller jag dukade och slet för att allt skulle vara klart till två när hela stora feta släkten kom och Niclas låg i sängen och sov.

Under Kalle så höll jag på att somna och resten av kvällen var bara ren vilja att hålla sig vaken och en hel del värktabletter som gjorde att jag inte däckade.....som tur var så åkte alla vid nio och vi fick ta och gå och lägga oss.

Juldagen skulle vi ha åkt till min farmor och ätit middag men hon ställde in det dagen innan julafton och tur var väl det för vi låg och bara glodde på teve medans barnen lekte med sina julklappar. Bla varsin radiostyrd helikopter som dom hela tiden kraschade så att pappa fick fixa till "bak propellern" eller vad det nu heter.

Mitt på dagen (juldagen) så upptäckte jag "prickar" på ryggen på minsta sonen Emil, tog mig en titt och insåg att nu var det dags, vi hade lyckats undvika det hela hösten trots att det gått i omgångar på dagis.
Det var dags för vattkoppor!!!
STRÅLANDE!!!!
Där såg jag vår nyårsmiddag tillsammans med några kompisar med en fyra veckors bebis gå upp i rök. Typiskt, som Emil skullle ha uttryckt sig.

Annandags morgon var det äldsta sonen, Antons tur att vara helt prickig. Efter middag hos min mamma så fick vi oss en riktigt rolig kväll.
Först vaknade Anton och grinade för att det kliade i rumpan, vi försökte med kylbalsam som jag hade inhandlat tidigare under dagen men det hjälpte inte.
"Ska vi inte ta lite potatis mjöl då?" frågade jag, eftersom att det var det dom sa på apoteket att man skulle ta när det var slut på zinkpulvervätskan.
Helt hysterisk blev han, inte skulle han ha nåt mjöl i rumpan inte.
Mitt i allt vaknade lillebror och grinade för att det kliade i rumpan på honom också. Med en ny blöja och massor av mjöl så blev han lugn för en stund iallafall.
Då gick Anton med på att testa mjölet även han, tio minuter senare sov han gott i soffan. Emil däremot låg och vred och vände på sig och till slut så klev han upp ur soffan och tog tag i min hand och drog med mig ut i tvättstugan. Pekade frenetiskt på paketet med potatismjöl och ville ha mer. Efter ännu en ny blöja och mer mjöl somnade även han och vi fick äntligen gå och lägga oss kl två på natten.

Som tur var så sov dom till nio dagen efter.

Nästa natt var det samma visa, Emil som accepterade potatis mjölet sov men Anton skulle INTE ha nåt likande i rumpan igen och han vaknade helt hysterisk efter några timmar.
Dagen efter åkte Niclas och köpte Clarityn, som tur var så funkade det riktig bra och vi fick lugna nätter. På dagarna mäktes det inte att dom var sjuka, förutom prickarna. Dom har bråkat och skrikit precis lika mycket som vanligt och jag har gormat as usual.

Nu håller jag på att gå upp i atomer för jag har inte träffat människor som jag kan prata med (förutom Niclas) sen annandagen, så lappsjukan kommer smygande.......

Gårdagen var no different, vi åkte lite skridskor, eller åkte och åkte. Anton kan ju allafall hålla balansen och gå omkring på isen men Emil trillar bara och vill inte ha skridskorna på sig. Han springar omkring i sina vanliga skor och skjuter bollar.
En god middag lagade vi men som vanligt så duger det inte till barnen. Äckit och blääää, var det och det enda dom åt var råstektpotais och rödvinssås (!!??!). Såsen som jag hade räknat med att dom inte skulle äta den dög den.

Vi hade hyrt Bernhard åt barnen och dom tycket den var jättekul och skrattade så att dom storknade. Mamma var inte riktigt lika road efter 26 avsnitt av en klantig isbjörn som alltid gör illa sig.
När barnen äntligen somnat skulle vi titta på vår film, det skulle bli mysigt. En bra film och ett glas rödvin eller kanske två. Tarnatinos senaste hade Niclas hyrt.
Jag brukar gilla hans filmer men det hade nog krävts två, tre flaskor rödvin för att den skulle vara bra. Death proof, my ass, dead certain to fall asleep, vilket jag hade gjort om jag hade druckit två flaskor vin.
Niclas somnade iallafall men det är ju ingen nyhet. Väckte honom vid tolvslaget och vi tittade på Jan Malmsjö, sa gott nytt år och spande ut efter raketer.
Plågade mig att titta lite till på teve men till slut somnande jag.

Så här sitter jag, apless på att bara vara hemma och vill inget annat än att jobba. Inte för jobbet, utan för att få se andra levande varelser förutom min familj. Som jag förvisso älskar men två pojkar, fem och tre år gamla håller inte sams i mer än tio minuter i stöten.

Nu ska vi ta och äta upp det som finns kvar av nyårs supén och kanske även de stackars julgodisarna som ligger och skräpar i burkarna, sen så är det dags för mindre småätande och nyttigare mat för att bli av med de två kilon som jag lagt på mig sen blidtarmsoperationen.